Biskops predikan vid juridiska fakultetens promotionsgudstjänst i Helsingfors domkyrka 14.5.2010

Kära människor

Vid akademier och vid andra fina världsliga samfund tituleras människor i enlighet med deras meriter. Det finns presidenter, kansler, professorer, doktorer och magistrar. Inom kyrkan borde det åtminstone vara annorlunda. Därför en gång till: kära människor.

I evangeliet som vi nyss hörde ingår den kända önskningen i bönen Fader vår: fräls oss ifrån ondo. Även om denna önskning är en del av den kristna trons traditioner, är önskningen som den ger utryck för allmänmänsklig. Önskan att bli fri från det onda väller fram såväl från den enskilda människans hjärta som från hela nationer. Fastän det kan finnas nyansskillnader i uppfattningen om ondskans natur är önskan om att bli fri från det onda och dess uttrycksformer gemensamt för alla människor och grupper av människor.

Jag dristar mig till att tänka att önskan att avvärja det onda och främja det goda är en väsentlig bakgrundsfaktor i all forskning, undervisning och bildningsarbete vid universiteten. Någonstans i bakgrunden finns en önskan om en bättre värld där ondskan skulle vara minimerad och begränsad också då man forskar för att öka kunskapen och nå sanningen.

Kunde det till och med vara så att det vid den juridiska fakultetens festlighet finns en speciell anledning att tänka på arbete för att avvärja det som är ont. Det må sedan vara fråga om att utdela konkret rättvisa eller om juridisk forskning, i bakgrunden hägrar samma önskan som i bönen Fader vår: fräls oss ifrån ondo. Vi lekmän ser åtminstone med högaktning på juristerna och önskar att skillnaden mellan rätt och orätt, mellan ont och gott inte skulle försvinna.

* * *

Värderade åhörare. Det är inte svårt att uttrycka önskan om att stå på det godas sida mot det onda. Men det är mycket jobbigare att säga vad det betyder i vardagslivet, i hemmen och tingsrätterna, arbetsplatserna och forskningskamrarna.

Vilka medel har vi människor att motstå ondska och bli fria från den?

Juristerna och människor som har med dem att göra känner till vissa medel. Det finns begränsningar och straff, sanktioner och avtal, domar och verkställanden. Inom allt socialt samarbete avskaffas det onda i första hand genom hårda metoder, tvång, lagar, i sista hand med överhetens svärd. Då lagar och förordningar stiftas riktas uppmärksamheten främst på människors gärningar och underlåtenheter. Uppmärksamheten fästs på vad människan gör. Vad människan är, är det mycket svårare att mäta och bedöma.

Ändå dristar jag mig till att tro, att det då det goda skall försvaras och vid strävan att bli kvitt det onda, är nyttigt att tänka på hurudana människor vi vill vara och vilka dygder vi önskar främja. Det som man gör avslöjar bara en del av hurudant människans inre och hjärta är. Att vara kan vara viktigare än att göra.

* * *

Studentkåren vid Helsingfors universitet gav år 1988 sin högsta utmärkelse, presidiets tecken i ett brett purpurband till en av världens kändaste jurister, människorättsförkämpen och senare Sydafrikas president, Nelson Mandela.

På ön Robben Island måste Nelson Mandela under 27 år utstå en lagenlig men orättvis fängelsedom. Före fängelsetiden, under den och efter den fann Mandela många sätt att slåss mot ondskan.

Tidningen Times redaktionschef Richard Stengel berättar i sin bok om Mandela om principen som är signifikativ för Mandelas tänkande: Se det goda i människan. Under den horribla och omänskliga fångenskapen var det svårt att se godhet hos dem som agerade som iskalla barbarer och känslolösa odjur.

Stengel berättar om prästen på Robben Island, André Scheffler, som på söndagarna predikade för fångarna. Scheffler var en svavelosande predikant inom Hollands reformerade kyrka. Han trodde att rasåtskillnaden var instiftad av Gud. Denna enligt Mandela hånfulla präst som förhöll sig rått till sina åhörare ansåg att åhörarna var kriminella som försökte omintetgöra ett rättvist och teologiskt motiverat system.

Fångarna igen ansåg att prästen av outhärdlig och gjorde vad som helst för att slippa hans sällskap. Men Mandela såg prästen som en utmaning. Prästens nitälskan var bara en återspegling av hur han blivit uppfostrad. Bakom de underliga predikningarna och såg Mandela en skymt av människan. Prästen försökte omvända fångarna, Mandela försökte omvända prästen.

Vi försökte övertyga honom, berättade Mandela. Jag ville att han skulle predika för oss… Med tiden berättade vi för honom vem vi var, varför vi var fängslade, vad vi försvarade. Mandela minns hur Scheffler småningom blev vänligare och började åtminstone förstå varför fångarna kämpade. Han blev aldrig deras förespråkare men jan var heller inte längre deras fiende. Mandela hade vunnit honom på sin sida.

En del av fångarna ansåg att Mandela var alltför förtröstansfull och naiv, till och med en lismare. Mandela kände till denna kritik men valde med flit att ställa sig på det ädlas sida. Genom att uppföra sig högaktningsfullt också mot de människor som inte förtjänade det, trodde han att han kunde påverka dem, sålunda att de i sin tur skulle visa sig metra högaktningsfulla än de annars skulle ha gjort.

Över allt i världen minns man att Mandela inte var någon blåögd svansviftare. Han hade också bestämda och ovillkorliga metoder. Allt löser sig inte med vänlighet eller med förståelsefullhet. Man måste sätta gränser ondskan och kämpa mot den. Ändå var en av Mandelas metoder, kanske den mest talande, var hans vilja att se godheten i människan.

Mandelas princip är talande för att den fördes fram av en man som var mål för en fruktansvärd behandling. Ingen skulle ha kunnat kräva storsinthet och anpassning av honom. Har vi välmående, privilegierade, framgångsrika och trygga människor något att lära av Mandelas sätt att göra motstånd mot ondskan?

* * *

Jag går tillbaka till bönen Fader vår och dess begäran om fräls oss ifrån ondo.

En människa som ber en sådan bön har varit tvungen att medge att det existerar sådan ondska som man inte lyckas avlägsna genom sanktioner eller ens genom ädlare attityder. En människa som uttalar begäran fräls oss ifrån ondo har varit tvungen att medge att det finns sådan ondska som övergår människans förmåga och kunskap att behärska.

Då vi ser på vår tids värld är det inte alls svårt att medge att det finns sådan överindividuell och övernationell ondska som förverkligas även om ingen önskar det åtminstone medveten. Också den skickligast planerade marknaden kan försvinna, de bästa politiska programmen bli överraskande besvikelser för dem som utarbetat dem, de noggrannaste kalkyleringarna slå fel, även de vackraste moralprinciperna bli ogenomförda. Det är inte svårt att finna exempel. Kontrollen över livet blir allt svårare, att slippa ondskan allt jobbigare.

Kanske det inte ändå är så konstigt att många ber: fräls oss ifrån ondo. Om det kanske finns Någon som hör den där suckan. Om det kanske finns Någon som har makt att ge världen, som brottas med ondskan, en ny och annorlunda betydelse, en betydelse som är nåd, förlåtelse och gudomlig välsignelse. Om de kanske finns en Fader vår som med kärlek värnar om sina skapade, som leder både under lyckliga och svåra tider. Om det kanske finns en sådan Gud vars kärleks grund ingen sist och slutligen kan utforska.

Arbetet med att identifiera ondska räcker till både för jurister och för oss andra. Också viljan och strävan att bli av med ondskan förenar oss med varandra. Den Guds verksamhet, som har lovat att höra bönerna, riktar sig också till alla människor

Oberoende av livets alla brister och fragmentarism finns det alltså goda grunder att glädjas och vara hoppfull – redan nu och inte först på Fiskartorpet i kväll.