Vandat stads 650-årsfest. Predikan i S:t Lars kyrka.

Bästa Ordets hörare Vanda stads historia har genom tiderna uppvisat en stark förbindelse mellan det världsliga och andliga styret. Ibland har det varit misslyckat, men ibland lyckat. Om man bekantar sig med Helsinge sockens skeden finner man otaliga exempel på hur bygdemän och präster har mätt sina krafter när bägge parter har hållit fast vid sina egna rättigheter.

Vad är rättvisa?

Hemma hos oss diskuterade vi en gång vid köksbordet med ungdomarna om rättvis fördelning. Det kanske gällde Coca-Cola eller något annat allmänmänskligt njutningsmedel. Då jag påminde om gamla goda rättvisetraditioner frågade den unge herreman om jag vet hur varor fördelas kristligt. Jag lät frågeställaren själv svara och sade: ”Nå på vilket sätt?” Svaret löd: ”Kristen rättvisa är det att kyrkans man ror hem med allt.”

Ett gammalt finskt ordspråk säger att barns och spädbarns munnar avslöjar vad sanningen är. Ofta är det så, också i allvarligare fall, att vi behöver människor som säger sanningen, om ändå inte narrar och dumsnutar, så i alla fall människor som från ett kritiskt avstånd har förmågan att värdera vad som är sant och vad som är falskt. Vi behöver människor som speglar rättvisan. Rättvisa är en ömtålig och känslig sak för envar. Vem av oss är oskyldig? Vem vågar kasta den första stenen.

Det är tidstypiskt för Vanda att den tidigare historiens revirtänkande alltmer har övergått till en anda av samarbete och gemensamt ansvar. Rättvisa är inte längre, och får inte vara, ett sätt att värna om de egna rättigheterna. Tvärtemot kallar och väcker rättvisan oss att ta ansvar för vår nästa.

I Vanda stads strävan efter värden platsar rättvisa högt. Före kreativitet, öppenhet och resultat kommer just rättvisa. Stadens beslutsfattare äger viljan att igenkänna de människors nöd som under sitt liv råkat i en oskäligt svag position.

Å ena sidan har Vanda efter depressionen fått 20 000 nya arbetsplatser, men å andra sidan är här alltför många arbetslösa. Enligt den officiella statistiken saknar 7 000 vandabor arbete. Av dessa har 2 000 varit arbetslösa i över ett år och det finns 2 500 över 50-åriga arbetslösa. Närmare 10 000 lyfter utkomststöd. Mängden av omhändertagna barn har ökat drastiskt. Det finns för många människor vars tilltro till framtiden har svikit, vars hopp om en bättre framtid har försvunnit, vars världsbild har splittrats.

Vad gör dessa fakta i en kristen gudstjänst? Dagens evangelium talar om sanning och sanningens Ande. ”Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen.”

Den kristna tron ärar sökandet efter världslig sanning. Sanning är en av de högsta målen, kanske det högsta målet av alla mänskliga strävanden. Den som vill älska sanningen bör även vara beredd att möta tunga, hårda och svåra saker.

Sanning och rättvisa är relaterade. De är förenade som i ett äktenskap och de går hand i hand. Om sanningen lösgör sig från rättvisan börjar människan att värna enbart om sin egen sanning. Sanningen är inte enbart ett värde som en person kan välja för sig själv.

Den samtida postmoderna människan skapar gärna egna, personliga sanningar. Kriteriet för sanning är i så fall det som tillfredställer eller gagnar mig. Enligt detta tänkesätt kan förhållandet till andra människor bli likgiltigt. Det räcker med att jag inte stör andra – och att de inte stör mig.

Till sanningens natur hör ändå att den beaktar alla människor. Sanning är kollektivt. Sanningen är större än den enskilda människans personliga vilja. Därför kräver sanningen också att rättvisa förverkligas.

När den kristna kyrkan talar om sanning talar den alltså om en sak som är gemensam för alla människor. Just på grund av att sanning är kollektivt vill vi ständigt återkomma till frågan hur måttlighet, rättvisa och godhet förverkligas i det mänskliga livet. Därför vill den lutherska kyrkan och Vanda församlingar tillsammans med Vanda stad fråga hur människor här lider av brist på rättvisa. I grund och botten bör man inte ställa denna kritiska fråga enbart till andra utan även till sig själv. Vad kan jag och vad kan vi göra för att rättvisa och sanning skall förverkligas?

Men Bibelns ord om sanningens Ande gäller något som mer än mänsklig rättvisa. Guds ord talar inte om sanning enbart som en princip utan talar om sanningens Ande som en person. Om sanningens princip kan man säga ”den” men om sanningens Ande använder man ett personpronomen, ”han”. ”Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen.” När Bibeln talar om talar om sanningens Ande, åsyftas Gud, Guds tredje person, den helige Ande.

Det speciella är att Evangeliet på denna punkt lovar: Den helige Ande, sanningens Ande, leder oss att känna ”hela sanningen”.

Trots att sanning är förverkligande av mänsklig och moralisk rättvisa är moralen inte ”hela sanningen”. Den världsliga rättvisa som Vanda stad och församlingarnas diakoniarbete förverkligar är en väsentlig del av sanningen. Men bakom det skymtar och hägrar ”hela sanningen”. Vad är denna ”hela sanning”?

Jag återvänder till det som jag tidigare sade om rättvisans bristfällighet. Även de bästa av varje människas försök är bristfälliga. Även då när du med alla kunskapsmässiga och handlingsbaserade medel strävar att framhäva rättvisa är du tvungen att upptäcka att det åtminstone som en biprodukt uppstår ny orättvisa. Mänsklig strävan efter sanning och efter moralisk rättvisa är alltid både otillräckligt och snedvridet. I de mänskliga försökens snedvridenhet finns kanske något av livets grundläggande tragedi. Även det bästa försöket misslyckas, även de vackraste fördärvas, den ljusaste visionen mörknar.

När man i kyrkan talar om sanningens Ande, talar man inte enbart om Anden som av oss kräver sanning och renhet. Sanningens Ande har sin djupaste essens i egenskapen av att vara försvarare. Till Guds totala sanning hör att han både kräver och ger nåd. Guds sannings djupaste skikt är nåd och förlåtelse.

När nu Vanda stad och församlingarna vill inleda 650-årsfestligheterna här i S:t Lars kyrka, gör man det inför sanningens Ande, inför självaste Guds ansikte. Inför honom bekänner vi kravet på sanning och rättvisa. Men samtidigt har man önskat att stå inför en benådande och älskande Gud, inför den helige Ande.

När vi har kommit till denna kyrka bekänner vi alltså att sanningen är större än vad vi människor är. Gud är större än människan. Samtidigt medger vi att vi med egna medel aldrig kan nå ”hela sanningen”, det vill säga nåd. Vi är tvungna att stå inför Guds ansikte och be att han förbarmar sig över oss och leder oss.

I Jesus löfte om sanningens Ande ingår löftet om att den helige Ande ”leder” oss att känna hela sanningen. Detta är ett löfte, och det inger hopp. Trots att sanningen i våra händer blir snedvriden så sänder Gud oss den helige Ande som leder oss till ”hela sanningen”.

Att vara ledare i en världslig gemenskap är en stor utmaning. I en så stor stad som Vanda är det klart att man måste fästa mycket uppmärksamhet på ledarskapet. Kaarina Dromberg, Erkki Rantala och många andra med chefsuppgifter står inför större utmaningar än någonsin. Administrationen och livet fungerar inte utan skickliga ledare.

Gud är i ännu högre grad vår ledare. ”Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen.” Läran om Gud som en vägledare är en av de mest tröstingivande och vackraste bilder som jag kan tänka mig. När jag har gått vilse, då kommer någon som leder mig på rätt väg. När jag har misslyckats och gått vilse, då kommer den helige Ande som leder mig till sanningen.

Att vi har samlats här inger därför hopp. Till och med mitt i de största svårigheter och problem har vi en Gud som inte överger oss, som inte lämnar någon som misslyckats utan är varje Vandabos Gud och frälsare.

Låt sanningens Ande välsigna och beskydda alla invånare i Vanda stad.

Eero Huovinen

_____________

Svensk översättning: Sebastian Slotte