Biskop Huovinens predikan vid stiftets festmässa på Senatstorget den 21.5.2009 kl. 12.
Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.
Luk. 24: 50-53.
Berätta för mig vad du ser så ska jag säga dig vad du älskar.
Våra ögon berättar vad vi tycker om. Blicken avslöjar vad vi uppskattar. Det vi ser på mest är det som ligger närmast våra hjärtan.
För femtio år sedan då Helsingfors stift grundades fanns det mycket mindre bilder att se på än idag. TV var ny och där fanns mycket lite reklamer. Idag finns ett långt större utbud och fler alternativ för våra ögon. Ändå kan vi ställa samma fråga: Vad ser vi på?
Som liten pojke satt jag ofta bredvid min farfar i kyrkbänken. Jag undrade ofta och frågade också: Farfar, varför stänger du ögonen ibland? Och farfar svarade: då jag ber till Gud vill jag inte titta på något annat. Jag stänger ögonen så att jag kan tala med Gud ifred.
Idag lever vi i en värld där vi måste fråga oss om det lönar sig att titta på allt som bjuds ut. Det hör till livet att man ska våga se på allting. Ändå är det kanske inte nyttigt att titta på allt. Det finns mycket skräp och onödigheter som man inte behöver fästa sin blick på. Texten i den gamla finska visan säger klokt: ”Älä silmä pieni katso mihin vain.”: Lilla öga se inte på vad som helst.
* * *
Man kan inte och ska inte heller stänga ögonen helt. Man behöver alltid fästa blicken vid något. Vad är det som det lönar sig att se på?
Det finns ett blickfång som är oändligt viktigt i vår värld. Barnen lönar det sig alltid att se på. I barnen finns framtiden.
Har jag månne fel då jag tänker att den viktigaste blicken i världen är den mellan mamman och barnet? Mammans ansikte och mammans kärleksfulla blick skapar den första kontakten mellan barnet och mamman. Det är en förutsättning för ett helt liv att vi kan se på varandra ansikte mot ansikte.
Genom ögonen föds samverkan och gemenskap. Det finns en märklig styrka i en blick. En blick kan väcka en människa till liv. En blick kan ge kraft och en känsla av människovärde.
Det barn som man ser på upplever sig älskat. Det barn som får se på sin mamma och sin pappa är ett tryggt barn. Då vi ser på ett barn ser vi det som mänskligt sett är det allra viktigaste. Varje människa vill bli sedd, varje barn vill bli uppmärksammat. Om vi vänder blicken bort från barnen försummar vi livet, mänskligheten och framtiden. Om vi istället vänder våra blickar mot pengar, karriär och framgång har vi missförstått hela livet.
Ingångspsalmen under den här torgmässan tackar Gud ”ei sulta pieninkään unhoon jää, vaan katsot myös vähäiseenkin”: Du glömmer inte bort den allra minsta, du ser till den lilla.
Berätta för mig vad du ser så ska jag säga dig vad du älskar.
* * *
På Kristi himmelsfärdsdag handlar det om vad vi ser på och vem som ser på oss.
I evangelierna berättas det ofta om hur Jesu lärjungar såg på det som var allra kärast för dem, de såg på sin Herre och mästare. Lärjungarna var vana vid att se Jesus i ögonen. Men de blev tvungna att mista honom. Evangeliet säger att ”han lämnade dem och fördes upp till himlen.”
Det är svårt att förstå vad som egentligen hände. Någonting gåtfullt hände, lärjungarna var förvirrade. Vi förstår inte heller vad det innebär att Jesus togs upp till himlen.
Kristi himmelsfärds dag berättar för oss att vi inte kan se Gud och Jesus med våra jordiska ögon. Vi ”lyfter ögat mot himmelen”, så som man säger i barnpsalmen. Men vi kan inte se Gud.
Vi tänker lätt att det är en förlust att Jesus togs upp och togs bort från människorna. Lärjungarna förlorade den konkreta gemenskapen med sin mästare. Det fanns inte längre något som var tydligt och klart för de kroppsliga ögonen.
Vi önskar ibland att vi kunde få starka bevis på att Gud finns till och på att han har en betydelse. Vi skulle vilja se med våra egna ögon och bli övertygade på det sättet.
Kanske är det ändå lyckligt att vi inte kan se Gud på samma sätt som vi ser varandra eller det här torget idag. Gud är en hemlighet.
Jesus for upp till himlarna, dit lärjungarnas blickar inte nådde. Det innebär att han är förmer än en vis judisk lärare i levnadskonst. Om vi skulle se Jesus med våra egna ögon skulle vi bara ha en jordisk Jesus. Då skulle det som lämnats kvar till oss varit enbart predikantens livsvisdom och goda moralläror. Den Jesus som for upp till himlen lär oss att se förbi den jordiska Jesus och istället se djupare in i trons hemligheter.
* * *
I evangeliets ord är det märkligt att just då Jesus försvann från lärjungarnas synfält så välsignade han dem. ”Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen.”
Kristus steg upp till himlen för att kunna se på alla människor, på alla Guds skapade barn. Himlen är Guds bostad, och därifrån ser han hela världen. Om Jesus hade stannat i Jerusalem och Palestina skulle han ha varit en mästare enbart för folket på sin tid.
Eftersom han steg upp till himlen är han hela världens Frälsare, en gud för alla tider och för alla folkslag. Kristus steg bortom tid och rum för att kunna vara närvarande överallt. Det här är en märkvärdig sanning. Det är svårt att tro och förstå samtidigt som det ger oss tröst och glädje. Kristus har farit till himlen för att kunna vara nära oss.
Fastän vi inte ser Gud så ser Gud oss. Fastän vi inte orkar tro på Gud så orkar Gud tro på oss.
* * *
I början av den här gudstjänsten sjöng vi den bekanta barnpsalmen ”Jag lyfter ögat mot himmelen.” En människa ser upp mot himlen när hon vill se Gud. I en annan barnpsalm sjunger vi ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är”.
Finns det något större att hoppas på i livet? ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Du förbliver Fader vår.”
Det viktigaste budskapet på Kristi Himmelsfärdstorsdag är detta: Den Kristus som steg upp till himlen ser varje människa. När Gud ser på en människa ser han med kärleksfulla ögon. Guds blick gör människan sevärd; värd att bli sedd. När Gud ser på oss blir vi sedda i ordets djupaste bemärkelse. När Gud ser oss orkar vi leva och hoppas.
Kristi himmelsfärd är en märklig kombination. Å ena sidan verkar det som om Kristus går ifrån oss, å andra sidan leder himmelsfärden till att han kan vara hos oss hela tiden. Vi upplever ofta den här dubbelheten, och det kan kännas tungt. Gud är samtidigt långt borta men ändå nära.
Kristus har farit upp till himlen för att han skulle kunna se ner till de djupast belägna ställena, till de mest gömda platserna. En människa kan inte gömma sig med sin skam och med sin ångest utan att Kristus finner henne med sin blick och kommer till henne. Med sin blick lyfter Kristus upp alla borttappade och hemlösa till glädje, ljus och vila.
* * *
Den kristna kyrkans liksom Helsingfors stifts framtid är beroende av två sorters blickar. Mänskligt och andligt sett är det viktigt att vi ser på barnen. I barnen finns det här landets och den här kyrkans framtid.
Alla människors blickar får ändå sitt innehåll av det att Gud först har sett oss. Han ser oss fortsättningsvis. Av den anledningen avslutas den här torgmässan liksom alla mässor med att vi ber om Herrens välsignelse. Vi ber att Herren ska vända sitt ansikte till oss. Inför Guds ansikte och i Guds blick har vi en framtid och ett hopp.