Statsrådet Harri Holkeris jordfästning

Biskop Eero Huovinens jordfästningstal i Helsingfors domkyrka 27.8.2011

Harri Holkeri var i sitt hjärta både en nationell och en internationell man. Redan under hans ungdom var fosterlandet för honom ett älskat och vackert land. Detta arv hade han fått hemifrån av sina föräldrar, samt även genom intressen under unga år. Kvällarna vid scoutkåren i Toijala brukade avslutas med den psalm som vi just sjöng ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel”. Samma psalm sjöng också ortens flickscouter, bland dem Liisa Lepistö, blivande maka.

Hängivenheten till det egna landet präglade Harri Holkeris tänkande och handlande. Aleksis Kivis dikt i hans dödsannons beskriver känsligt värdena i den finsknationella idévärlden. ”Mi autuus helmaas nukkua, sä unelmien maa, sä kehtomme, sä hautamme, oi Suomenniemi kaunoinen sä ijankaikkinen!” (Vad salighet att somna i ditt sköte, du våra drömmars land, du vår vagga, du vår grav, du vårt alltid nya hopp, o Finland du sköna, du eviga)

Ett eget land var för Harri Holkeri en gåva, men också en förpliktelse. För det kära landets bästa måste man arbeta, så att det skulle förbli gott för alla medborgare. Bland många andra viktiga värden styrdes Harri Holkeris liv av just pliktkänslan. All förmåga måste brukas för att bygga fosterlandet och främja det gemensamma goda. När landets intressen krävde det fick man inte och kunde man inte dra sig undan, även om följden av detta inte var popularitet eller bifall. De egna personliga preferenserna måste läggas åt sidan. Krafterna måste koncentreras på det som var viktigast med tanke på helheten. Harri Holkeri visste att meningsfullheten i människans liv grundar sig på att vi finns till för varandra. Man måste vara redo att lyssna på varandra och respektera även dem vilkas synsätt man inte själv kan omfatta.

För Harri Holkeri betydde pliktkänslan hängivenhet och beredskap, även personliga uppoffringar. Han hade stark kallelsemedvetenhet inför de uppgifter som han stod inför. Många minns hur han också inför svåra situationer sade: ”Nu måste jag gå”.

Fastän Harri Holkeri var finländare var han också synnerligen internationell. Särskilt under det senaste halvtandra seklet gav han sin erfarenhet och sitt kunnande till nytta för ett världsomfattande arbete, särskilt på Irland, i USA och Kosovo. Han såg och mötte mycken svår nöd, djup fattigdom, rubbad trygghet, krig och avsaknad av fred. Harri Holkeri hade redan i början av 1960-talet, då han deltog i Finlands FN-delegations arbete, insett betydelsen av internationellt ansvar. Då han vid millennieskiftet stod inför nya förpliktelser öste han ur dessa tidiga erfarenheter och ur de grundläggande värdena sitt eget livs. Till slut var det egna landet och världen ett och samma ansvarsområde.

Harri Holkeri kämpade och tävlade framför allt med sig själv. Man skall leva som man lär. Han kunde i slutet av sitt liv med gott samvete använda aposteln Paulus ord: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.”

Bland Harri Holkeris värden var den kristna livssynen central. Såsom andra finska män var han försiktig med att öppna sig och förklara vad han menade med det. I viktiga linjetal var ordparet kristen livsuppfattning en återkommande central grundval, men något nummer gjorde Holkeri inte av det. Kanske det är så att livets starkaste grundvalar är hemligheter och att de borde få förbli sådana. Den heliga verkligheten bör få förbli helig och det skall man inte tala för mycket om.

Då Harri Holkeri redogjorde för sina erfarenheter i Nordirland talade han om hur religionen kan bli en förödande kraft i konflikter mellan mänskliga gemenskaper och individer. Samtidigt bevarade han tilliten till att tron, och hans egna kristna tro, också kan vara ett stöd mitt i kriserna.

Såväl inom politik som inom tro gäller samma visdom som aposteln Paulus klädde i ord då han skrev till romarna: ”Ty ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull.” Politiken, ekonomin, kulturen och vilket som helst av samlivets områden förutsätter att man förstår att vi inte lever för vår egen skull. Om vi glömmer denna visdom och endast tänker på vår egen ställning, då har vi splittringens och konflikternas väg framför oss. Vägen till fred börjar med att vi lär oss leva för varandras skull.

Aposteln Paulus ord uttrycker också den kristna trons grundsanning. Den som lever för sin egen skull driver bort såväl från sina medmänniskor som från Gud. Samtidigt driver hon även bort från hopp och framtid. Paulus sätter inte sin tillit till människans egna krafter, utan till Gud. Därför kan han märkvärdigt lugn och obekymrad säga: ”Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren.”

Den vars liv styrs av en kristen livssyn kan vara trygg också mitt i de största förlusterna. Framtiden beror inte på hur mycket jag själv orkar eller tror. Det är nog för oss människor att vi litar på Guds godhet och att vi gläder oss över de gåvor han ger, livet, detta land och världen, i sista hand av nåden och förlåtelsen. Med hjälp av dem kan vi också möta döden. Döden är för oss alla en tung realitet och en sträng lärare, men den hjälper oss också att förstå våra egna begränsningar och kan ge oss det som psalmens ord utlovar, ”ett vist hjärta”.

Fastän döden är oönskad och främmande, är den också porten till något nytt. Mitt i all vår saknad kan vi med lugn och ro tänka som aposteln Paulus: ”Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. Ty Kristus dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande.”

För nästan exakt tio år sedan efter terrordådet i september 2001 höll Harri Holkeri ett tal i kyrkan i Ylistaro. Han avslutade det med Franciskus av Assisis bön som kan trösta och stödja även oss.

Herre, gör mig till ett redskap för din frid. Hjälp mig att bringa kärlek där hatet gror, tro, där tvivlet råder, hopp, där förtvivlan härskar. Hjälp mig att skänka förlåtelse, där oförrätt begås, att skapa endräkt, där oenighet söndrar, att sprida ljus, där mörker ruvar och bringa glädje, där sorgen bor. Mästare, hjälp mig att söka inte så mycket att bli tröstad som att trösta, inte så mycket att bli förstådd som att förstå, inte så mycket att bli älskad som att älska. Ty det är genom att ge som vi tar emot, genom att förlåta som vi får förlåtelse, genom att mista vårt liv som vi vinner det. Det är genom döden som vi uppstår till det eviga livet.